pernillaelisabeth

En gång hade jag en bästa vän. Ni vet, en sån där som man gör allt med.
När jag mådde dåligt så var det henne jag pratade med, det var henne jag kunde ringa till mitt i natten om jag behövde prata. Vi gjorde sjuka grejer ihop. En gång rymde vi till Flen och festade. Vi brukade hoppa ut genom hennes fönster mitt i natten bara för att kolla på den underbara himlen, och för att det var spännande. Ibland tjuvrökte vi. Kryssningen för två år sen (?) var hur kul som helst, även fast jag tappade bort dig och fick leta hela natten. Vi skrattade åt det mesta, det var få gånger som vi var ledsna. Och var vi det så blev det alltid bra tillslut, eftersom vi var med varandra. Vi upplevde den första fyllan ihop. Vi var med om den hemskaste nyåraftonen nånsin. Vi pratade om allt, inget var för pinsamt för att berätta. Det är sant.

Och jag saknar allt det där. Inget är som förut. Jag undrar om det nånsin kommer bli det?
Jag lägger inte skulden på någon. Men jag försöker fortfarande ibland.
Det är svårt. Du har helt bytt umgängeskrets, stil & intressen.

Jag vet inte vad du vill. Det är rätt svårt att veta.
Jag säger: Hör av din när du har tid och ditt svar är: detsamma.
Jag har hört av mig varje dag den här veckan. Det måste ju betyda att du inte har tid för mig.
Men jag väntar, det gör jag.

Jag vill inte att allt bara ska vara borta sådär.
Du kommer alltid ha en av de finaste platserna i mitt hjärta.


Förstår om ni inte orkar läsa allt, men jag behövde skriva av mig.
Hejdå.