pernillaelisabeth

Varit ute och gått en & en halv timma, känner mig bra. Nu blir det bad & läsning. Jag tycker vi skippar dagens utmaning (vad jag ätit idag) känns ganska oväsentligt. Imorgon är det jobb som gäller, så ikväll blir det hoppa i säng tidigt, direkt efter hollywoodfruar.

fint från Hoof Store.

Som dom flesta, har även jag en mamma & en pappa. Monika & Frank. Frank har jag ingen kontakt med, så honom behöver jag inte berätta mer om.



Mamma Monika. Vart ska jag börja? Hon & jag är otroligt lika på många sätt. Vi är bäda väldigt glada, snälla, omtänksamma & envisa. Vi skrattar åt exakt samma skämt. Vi tycker att samma killar är snygga. Båda är jävligt bra på att shoppa, båda behöver alltid nya kläder, skumt. Vi tycker om samma tv-program & filmer. Vi har Persbrandt som vår favorit. Och så vidare, det kanske märks att vi är mor & dotter.

Det bästa med min mamma, det är att hon är så himla mysig & go. Hon bryr sig alltid. Och inte bara om mig, utan om alla. Hon vill att alla ska ha det bra. Hon är väldigt glad & enkel att ha och göra med också, det är skönt. Mamma & jag, vi har alltid kul tillsammans. Bara att åka till Ica och handla med henne kan bli ett äventyr. 

Hon är även väldigt stark psykiskt. Det beundrar jag henne för. Hon har varit med om mycket och jag antar att allt det har gjort henne så mycket starkare. Hon säger alltid vad hon tycker & skulle aldrig någonsin ta skit från någon.

Mamma Monika alltså, hon måste vara världens coolaste morsa.
När jag blir mamma, då ska jag bli lika cool, stark & självständig som henne.

Min första riktiga kärlek var J.

Första gången jag träffade honom, så var det som att jag redan visste. Jag visste att det skulle bli vi. December 2006 blev det vi. Jag hade precis fyllt 16 och han 17år. Vi var skrämmande lika på många plan. Vi skrattade åt samma saker, vi var båda väldigt lugna & snälla men hade också våra utbrott då och då. Vårt förhållande rullade på i ett, två och till och med tre år. Vi har många fina minnen tillsammans, han & jag. 

Jag minns en gång när jag sov kvar där. Vi gick tillsammans till bussen dagen där på, höll hand i hand. Jag kände på mig att det var något, som att han ville säga något men inte riktigt vågade. Jag vågade inte fråga, för jag var rädd för svaret. Tänkte inte mer på det. Vi skiljdes åt, han gick till skolan & jag hoppade på bussen. Jag hoppar på bussen och börjar leta efter busskortet i jackfickan, men hittar något annat. En ihopvikt lapp. Jag vecklar ut den.."Jag älskar dig mest i världen Pernilla". Jag gick runt och log hela dagen. Fan vad lycklig jag var.

Men ju mer tiden gick, ju mer växte vi ifrån varandra. Fast jag vågade aldrig riktigt inse det, det är nu i efterhand jag har förstått det. Jag är så glad att jag har fått chansen att lära känna honom, han är en fin kille. Samtidigt är jag glad att allt blev som det blev till slut, det har format mig till den person jag är idag. Och idag, idag är jag lyckligare och definitivt starkare än någonsin.

Den 22 november 1990 kom jag till världen. Pernilla Elisabeth Nyberg skulle jag få heta. Redan som barn var jag väldigt lugn & ordentlig. Jag var otroligt pedantisk (vilket jag är än idag) och ville knappt leka med mina leksaker i rummet, det kunde ju bli stökigt!

Jag gick hos dagmamma där jag lärde mig äta all sorts mat, och då menar jag verkligen all sorts mat. Allt från skaldjur, ärtsoppa, kroppkakor till rotmos. Jag började på dagis, därefter skolan. I skolan var jag en väldigt försiktig tjej, jag tog inte för mig så mycket & var allmänt blyg. Jag började högstadiet, tyckte att svart kajal kunde ju ha varit den bästa uppfinningen som gjorts. Tuffade till mig och gick från blondin till brunett. Hatade skolan i årskurs sju. Det enda som fick mig (och min dåvarande bästis Sandra) att gå till skolan, var för att kolla på killarna. I åttan flöt tiden bara på. Och i nian var det dags för det stora valet - gymnasievalet. Jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var, jag fick en klump i magen varje gång jag hörde ordet. Tillslut litade jag på magkänslan, och det som kändes bäst för stunden.

Jag började på Vackstanäs, en mysig privatskola med inte allt för många elever. Jag började i en klass med 15 elever, 15 tjejer (!) Vi alla hade ju valt textil, form & design. Så det var kanske inte så konstigt. I början av ettan var livet inte helt lätt, jag hade nån form av livskris där ett tag. Visste inte vilka mina vänner var, visste inte om jag hade valt rätt utbildning och framför allt, jag visste inte riktigt själv vem jag var. Tiden gick, jag blev nära med tjejerna i klassen och träffade en kille. Och livet blev underbart på bara några månader. Gymnasietiden rullade på, och det mesta var frid och fröjd. Min utbildning kan ha varit bland det roligaste jag har varit med om, där jag fick hålla på med allt jag tycker om. Sy, teckna, fota, styla och allt sånt där kul. Jag tog studenten våren 2009 och var fortfarande tillsammans med J.

Idag, ett och ett halv år senare jobbar jag som servitris. Tiderna har förändrats en hel del. Jag och J är inte tillsammans längre, med vi hade tre fina år tillsammans. Förövrigt umgås jag mycket med vännerna, med familjen, jag skrattar mycket (jag älskar att skratta), jag tränar, lyssnar på musik (har en förkärlek till Daniel adams-ray & oskar linnros) och är dessutom en jävel på att shoppa. Idag ser jag mig själv som en väldigt stark tjej, och jag utvecklas hela tiden. Jag har lärt mig att det viktigaste i livet är jag, och jag har lovat mig själv att alltid göra det jag känner för. Jag har funderat på att åka till Norge ett tag, och idag bestämdes det officiellt att i slutet på januari åker jag & maria till Norge och jobbar och det ska bli great. I framtiden vet jag inte exakt vad jag vill göra, men det får vi låta tiden avgöra. Puss på er.